Bandstorsäl, Inkaterna, Slättviskacha, Barons mantella, Stora glidare: de mest ovanliga djuren

På vår planet lever många varelser som de flesta människor inte ens känner till. Vissa av dem imponerar med sitt utseende, andra med sitt beteende, och några ser ut som karaktärer ur science fiction-filmer.

I denna serie fortsätter vi att bekanta oss med de mest ovanliga invånarna i det vilda — sällsynta, fascinerande och ofta okända djur från världens alla hörn. Idag får du möta nya representanter för faunan, vars egenskaper och livsstil fortsätter att förvåna även erfarna zoologer.

Bandstorsäl

Bandstorsälen eller flygsälen är en sällsynt sälart som fått sitt namn tack vare sin speciella färgteckning. Vuxna hanar har mycket kontrasterande färg — en övergripande mörk, nästan svart grund med vita band som går runt kroppen på flera ställen. Honor har en liknande färgtyp, men mindre kontrast, och deras grundton är ljusare, med band som ibland flyter ihop och ofta knappt syns.

Bandstorsälar är utbredda i arktiska och subarktiska områden i Stilla havet, särskilt i Berings hav och Ochotska havet.

Bland isflaken väljer de släta vita isflak, även höga — djuren är mycket bra på att hoppa upp ur vattnet. De undersöker noggrant isflaket, hoppar upp flera gånger för att inspektera det innan de väljer en plats att sova på. Men när de väl är på isen tappar de vaksamheten, och det är till och med lättare att närma sig dem än andra sälar.

En vuxen bandstorsäl livnär sig huvudsakligen på fisk, bläckfiskar och ibland kräftdjur.

Intressant fakta

När dessa sälar fastnar i nät låtsas de vara döda.

Fler intressanta fakta om bandstorsälen hittar du i vår artikel ”Bandstorsäl: Livet för en av Arktis mest mystiska invånare”.

Inkaterna

Inkaternan kännetecknas av sin askgrå fjäderdräkt och vita, lockiga fjädertofsar cirka 5 cm långa på båda sidor om näbbens bas.

Inkaternan häckar på den klippiga kusten från Peru till norra Chile. Den övervintrar i kustregioner från Ecuador till centrala Chile. Sedan 2004 har Internationella naturvårdsunionen klassificerat dess status som ”nära hotad” eftersom populationen av inkatärnor har minskat avsevärt.

Inkaternans storlek är cirka 40 cm och den väger cirka 190 gram. Den ger ifrån sig ljud som påminner om kattmjauande.

Inkaternan jagar i den kalla, men fiskrika, Peruanska strömmen. Ofta följer den fiskebåtar för att få tag i rester av deras fångst. Den följer också sjölejon, valar och skarvar för att fånga fisk som dessa skrämt upp.

Fler intressanta fakta om denna fågel hittar du i vår artikel ”Inkaterna: havsfågeln med mustascher”.

Slättviskacha

Slättviskacha är en art av däggdjur i familjen chinchilladjur. Hanarna har karakteristiska svarta morrhår och styva polisonger, och de är dessutom mycket större än honorna. Slättviskacha är en stor gnagare och väger upp till 9 kg.

Dessa djur lever i norra, centrala och östra Argentina, södra och västra Paraguay samt i sydöstra Bolivia.

Viskachor lever i kolonier som består av några individer upp till hundratals. De bygger noggrant konstruerade bon där kolonierna kan bo i decennier, efter varandra.

Slättviskachor samlar kvistar och tunga föremål för att täcka ingången till sina bon. När de lever nära mänskliga bosättningar tenderar de att samla på kvastar, bord, trädgårdsredskap, ved, prydnadsföremål, betongbitar och många människotillverkade objekt för att täcka sina bon.

Fler intressanta fakta om detta djur hittar du i vår artikel ”Slättviskacha: en fascinerande gnagare i chinchillafamiljen”.

Barons mantella

Mantella baroni är en art av små giftiga grodor som lever på Madagaskar. Denna groda är också känd under namn som Barons mantella, brokig gul groda eller madagaskars giftgroda.

Enligt uppskattningar koloniserade denna familj ön Madagaskar för 76–87 miljoner år sedan, utvecklades i ö-isolering och förändrades adaptivt i geografisk utbredning och antal arter på ön.

Den förekommer i träskiga skogar, bäckar, bambulundar, skogskanter och nära floder.

Barons mantella livnär sig främst på myror, men äter också andra leddjur som skalbaggar, spindlar och kvalster.

Genom att äta kvalster kan de utsöndra höga koncentrationer av farmakologiskt aktiva alkaloider i huden, vilket gör dem giftiga för rovdjur. Deras klara färger fungerar som en varningssignal om att de kan vara farliga att äta och orsaka sjukdom.

Stora glidare

Stora glidare är tre arter av stora glidande pungdjur i släktet Petauroides, alla hemmahörande i östra Australien. Det är de största glidande pungdjuren i världen. De använder sina fluffiga flygmembran för att glida upp till 100 meter mellan träd. De sveper också in sig i sina membran som i filtar för att hålla sig varma.

Fram till 2020 ansågs de vara en enda art. De tre arterna skiljer sig åt i storlek: den norra stora glidaren växer bara till storleken av en liten ringsvansopossum, medan den södra stora glidaren når storleken av en tamkatt. Den centrala stora glidaren är mellan dessa två i storlek.

Dessa djur är ganska klumpiga på marken men mycket snabba i träd och i luften. Deras kroppar är täckta med yvig päls som gör dem visuellt större, och deras svans är lång och fluffig, 44 till 53 centimeter. Varje sida av kroppen har membran som sträcker sig mellan armbåge och fotled och gör det möjligt för djuren att glidflyga kontrollerat.

Stora glidare är främst nattaktiva och tillbringar nätterna med att söka föda i de högsta delarna av skogen. Under dagen vistas de mest i trädens håligheter, och varje individ använder upp till 20 olika bon inom sitt hemområde.

Fler intressanta fakta om stora glidare hittar du i vår artikel ”Stora glidare: fantastiska glidande pungdjur från Australien”.